Imponerade maffig scenografi (inkulsive en stor segelbåt!) med snygg teknik och projeceringar, bra skådespelare och skådespeleri, coola dansare och musik. Lite svårt att uppfatta talet dock pga av lågt ställd volym samt att det talades ganska snabbt. Men totalt sett: Great! Great Gatsby!
Official Trailer. Star Wars: Skeleton Crew.
Oj. Detta ser ju plötsligt riktigt roligt och underhållande ut. Hoppas på att det kan komma att bli så också. Premiär den 3 december.
Thomas Orup Eriksson, fyra gitarrer och två pianon, det är vad som finns på scen under showen Orup Bara. Alltså bara Orup, ingen annan än han och några instrument. Utifrån detta skapar Orup en väldigt bra show fylld av ofta nerskalade och lite annorlunda versioner av hans låtar. Inte bara de största hitsen utan också, vilket gjorde mig extra glad, lite mer udda val som "Indiedrotting", "Det är nånting som är bra med stan ikväll" och "Min faders grav". Jämfört med tidigare shower och turnéer med fullt band, dansare, kör etc. så skapar det avskalade arrangemanget en annan intimitet och närhet till publiken. Samtidigt blir det också ibland lite enahanda och odynamiskt. Men på det stora hela ros konceptet väl i hamn. Orup är lite småhostig och harklig denna kväll, men som denna 65-åring sjunger - imponerande. Han hanterar även både gitarr och piano med bravur. Utöver detta bjuds vi också på charmerande och underhållande mellansnack. I en historia berättar han hur låten "Indiedrottning" kom till - att en bekant till honom, på 90-talet, sett en ung Indie-tjej komma ut från en skivaffär med Orups första album. Detta var sista gången som Orup kände sig down with the kids. Så må det vara men musikgeniet Orup levererar fortfarande i högsta klass, oavsett ålder på publiken.
Kent är tillbaka.
Blääää var första tanken efter morgonens stora skrälliga musiknyhet. De som en gång var Sveriges största rockband, och likaså Sveriges bästa liveakt gör precis som alla andra band och artister - de kommer tillbaka efter att ha hållit en pompös avskedsturné. Trodde mer än så om Kent, trodde de hade mycket mera heder och integritet än så. Enbart för tre kvällar, enligt deras utsago - men det tror jag när jag ser det, skulle inte förvåna om de är ute på fullskalig turné 2026. Dessutom lovar de dyrt och heligt att de inte skall släppa någon ny musik, det gör det hela ännu mera blääää då det hela bara kommer bli någon slags nostalgi-happening - och det bara 8 år efter avslutet. Samtidigt, mitt i allt blääää så vill en inte missa detta men det känns ganska tröstlöst att lyckas få fatt i en biljett när det är ett så begränsat antal. Men jag skall göra ett tappert försök, trots att Kent har blivit som dom andra.
Då så var det dags igen. Hockeysäsongen kickar igång - mitt i sommarvärmen som denna September bjuder på. Oviss serie känns det som även om experterna har satsat sina kort på Färjestad. Just dessa Färjestad som Rögle skall möta i premiären. Väldigt ovisst kring Bandyklubben också, de har inte direkt rosat marknaden under försäsongen. Nyförvärven känns lite oklara (förutom Bristedt och Dickinson då), och den sena förlusten av Rodrigo Abols känns inte alls bra. Efter förra årets skrälliga sätt att ta sig till SM-final efter ett rejält debackel i seriespelet är det verkligen inte lätt att tippa var Bandyklubben hamnar i år, men min gissning är att de blir något liknande som i fjol - att slåss om 7e till 9e-platsen. Men jag håller så klart alla tummar för Roger Hansson mannar!
Längtan har varit allt för lång....
Rögle - vi ger oss aldrig!
Herregud, vad var det som hände egentligen? Vilken överkörning! Vilken knock out! Bröderna Herrey firar att det var 40 år sedan de vann Melodifestivalen och Eurovision Song Contest med Diggi Loo Diggi Ley. Och som de gör det. Det är 2 timmar och 45 minuter segertåg inför en euforisk publik på ett utsålt Göteborgsoperan.
Herrey's är mina stora barndomsidoler. Jag fick aldrig sett de live när det begav sig, och nu när detta tillfälle dök upp tog jag chansen. I ärlighetens namn hade jag dock inga höga förväntningar vad dessa numera äldre herrar skulle kunna prestera på scen, med en låtkatalog som dessutom känns mer än lovligt daterad. Det visade sig att de tre bröderna hade gjort sin läxa och lagt ner oerhört mycket energi för att få detta att verkligen bli en gyllene kväll. En fantastisk orkester och en stor kör pumpar upp låtarna och får dem att låta relevanta även 2024. Det låter fantastiskt bra. Dessutom studsar bröderna runt på scen som om de vore 20 fortfarande (nåja, nästan i alla fall). Detta kryddas med trevliga storys som mellansnack och bitvis väldigt snyggt visuellt uttryck på den stora skärmen i bakkant av scen. Lite märkligt dock att de under många nummer väljer att visa någon slags Windows 95-skärmsläckare på skärmen, när det bevisligen finns en bra kameralösning på plats för att kunna visa vad som händer på scen, samt massvis av arkivmaterial. Eller varför inte bara ha en Herrey's-logga istället, eller rutmönstret från debut-LPn? Vad som helst förutom denna enformiga och märkliga Windows 95-animering. Det sistnämnda är egentligen en parantes, för på det stora hela är det, som sagt, ett segertåg och en triumf. Framförallt akt 1 är helt överjäkligt bra från start till mål. Akt 2 haltar lite mer med en del svagare låtar samt ett gästspel från Lotta Engberg och Elisabeth Andreassen som framför Bobbysocks "La de Swinge". Men sedan kommer Diggi Loo Diggi Ley (som de tvingas spela två gånger efter publikens jubel) och då är alla eventuella skavanker glömda. Vilken kväll! Vilken blixtrande, dundrande och gyllene kväll.
Jamen det här var ju roligt. Boyband-eran (i sin bredaste form allt från The Temptations och Jackson 5 till New Kids On The Block, Boyzone, Take That, Westlife och Backstreet Boys med inslag av sköningar som East 17) tolkas av David Lindgren, Boris Rene, Erik Segerstedt, Mattias Andreasson och en stor ensamble utöver det. Verkligen krogshow i sitt esse: bra sång, dans, humor (nåja...), och top of the line teknik och scenshow. Piggt och modernt. Överlag fartfyllt och tight, även om vissa ballader hade kunnat strykas ur reportoaren i mitt tycke.
Boybands back, al right!
Det här kan ju inte bli annat än kul!
Kvintetten Craving Clouds finns inte mer då ett par medlemmar istället koncentrerar sig på annat här i livet. Men det är inget att hänga läpp för, då trion som är kvar istället har bildat bandet Doctor Yes. Den gångna helgen hade de release för deras debutsingel inför ett ganska välfyllt Potatisen i Göteborg. Bandet fortsätter i samma anda som Craving Clouds och det bjuds på låtar både ur Craving Clouds katalog samt från Doctor Yes. Och det svänger. Och det rockar. Helt enkelt bra medicin för en lyckad lördags-kväll. Det utlovas mer musik och mer konserter framöver - det ses det fram emot. Craving Clouds are dead - Long live Doctor Yes!
Ett gäng grånade herrar och kvinnor står på en scen och ser lite buttra ut. De spelar sina instrument och sjunger utan att visa en min och ännu mindre dra på smilbanden. Men, de har också en discoboll och det de framkallar är dance-punk som skapar ett osannolikt party som inte går att värja sig mot. Bara att låta sig svepas med, dansa, le och göra allt det som bandet själva inte gör på scen. Fantastiskt!
Kort paus. Klädbyte. Omrigg. Sedan kommer Ben Gibbard in med projekt nummer två för kvällen. Detta är ett hobbyprojket som endast har släppt ett album. För 20 år sedan. Men det behövs inte mer låtar än så, för satan vad det smäller till. Till skillnad från Death Cab for Cutie så sticker detta ut med melodier och power. De spelar sitt enda album, Give Up, från början till slut och det förekommer inte många dippar längs vägen. När de sedan avslutar med en grym version av Depeche Modes Enjoy the Silence då kan man bara kapitulera. Enjoy The Postal Service.
Det första av två projekt från Ben Gibbard denna kväll på samma scen. Death Cab ställer upp helt klädda i svart och gör stabil Indie rock, men det sticker kanske inte ut så mycket. Definitivt bra i alla fall.
Sam Smith glider in framför sin stora uppblåsbara scendekor och inleder konserten i 180 med hit på hit på hit. Hits tagna ur hens katalog av ballader. Då är det fantastiskt bra, och rösten bländar. När sedan det nya och mer poppiga materialet tar över så tappar hen i alla fall mig. Den repertoaren tilltalar inte mig alls, dessutom ser Sam alldeles för snäll ut för leka sexig popstjärna a la Madonna. Däremot gör det snälla och det stora leendet det väldigt svårt att inte tycka om personen som står där på scen.
.jpg)
sam.jpg)
