Final Trailer. Star Wars: The Mandalorian and Grogu.
Ny trailer för The Mandalorian and Grogu. Och en riktigt bra trailer. Bra Star Wars-känsla. Kan kanske bli något trots allt, även om det känns lite väl mycket TV och Filonifierat på sina håll. This is the way? Jo, i vart fall trailer-mässigt. 20 maj får vi se vad filmen duger till.
.jpg)
Rögle besegrar Växjö med 4-1 i matcher, efter att verkligen haft de berömda marginalerna på sin sida i kvällens seger. Klara för SM-final för tredje gången i historien. Totalt sett över matchserien så var ändå Rögle det klart bättre laget.
I final väntar Skellefteå som också stod för motståndet senast Rögle var i final. Då blev det förlust med 1-4 i matcher. Revansch nu? Håller alla tummar för det, men är (återigen) skeptisk. Skellefteå känns otäckt stabila. Men Rögle är fullpumpade med självförtroende och flyger fram på isen, så chansen finns där - chansen finns där verkligen.
Först lite välbehövlig vila för de grönvita. Tangnes säger sig vara trött som ett ålderdomshem.
Torsdag 23 april ångar finalen igång.
Framåt Bandyklubben!!!
The Animals bildades 1962. Deras pågående turné går under namnet 60th Anniversay World Tour, borde kanske ändras till 60 plus Anniversary World Tour. Oavsett är det respektingivande länge de har varit med, även om det endast är trumslagaren, 85 år unge John Steel, som är kvar från original-uppsättningen. Han har också en din spännande historier han delar med sig av från scen om händelser tillsammans med Bob Dylan, The Beatles, Led Zeppelin m.fl.
The Animals var verkligen med när det begav sig. För den skull är de verkligen inte några föredettingar nu. Tvärtom, de är verkligen legendarer som levererar högklassigt. Steel fantastisk på trummor fortfarande, och övriga bandet låter väldigt bra. Barney Williamson på elorgel/keyboard sticker ut år kort sagt överjävligt bra både på sina tangenter och på sång. Norm Helm är cool på bas. Danny Handley på sång och gitarr sköter sig men känns, med sina 50 år, lite för ung och felplacerad som frontfigur, han är dessutom nästan irriterande bitvis i sitt eviga tjatande på publiken om att klappa, dansa och sjunga med. Men det klappas, dansas och sjungs med i publiken, för britterna på scen låter otroligt bra och deras Rythm & Blues och Rock n Roll är oerhört medryckande. Hitsen är många och att få höra House of the rising sun, We gotta get out of this place och Don’t let me be misunderstood live är stort, men The Animals är så mycket mer än bara dessa låtar - de levande legenderna levererar rakt igenom.
Bandyklubben skriver in sig i historieböckerna som första lag att vända ett underläge 0-3 i matcher till seger 4-3. Vilken otrolig vändning och vilken heroisk insats av Zaar, Everberg, De Haan, Själin, Friedman och inte minst Holm. Mot slutet av matchserien kom även firma Nilsson/Olofsson igång, det kan betyda något för fortsättningen. Ska givetvis inte heller glömma Tangnes.
Nu väntar tråk-Växjö i Semifinalen. Precis som inför Färjestad i kvarten är jag försiktigt skeptisk och tror det är fördel Växjö i denna matchserie. Det gick ju dock bra att vara skeptisk senast, så kanske är ett vinnande koncept.
Hey ho, lets go!
Framåt Bandyklubben!
.png)
Tack vare fina vänner lyckades jag lägga rabarber på en biljett till ett väldigt slutsålt Pustervik på Skärtorsdagen. En biljett för att få beskåda Göteborgs nya profet på musikhimlen, Valter Nilsson med hans band Stigberget. Fullsmockat med folk är bara förnamnet, det är trångt, trångt, trångt och varmt, varmt, varmt framför scen i väntan på konsertens start.
När Valter äntrar scen blir det ett jäkla drag. Energin är over the top både på scen och i publiken. Göteborg älskar honom, och han verkar helt genuint älska Göteborg tillbaka. Han slår verkligen an en ton hos väldigt många, men hos mig når det inte riktigt fram. Han gör liksom vad som är förväntat, spelar omtolkningar av låtar som en annan, lite längre och gängligare, Göteborgsartist gjorde för 20 år sedan. Det är bara lite sämre, lite brötigare och med röda shorts. Men den höga energin och det fantastiska bandet gör att det svänger rejält om det lånade låtmaterialet. För tydlighetens skull skall det också sägas att jag är "all for" att det får lånas och stjälas i musikskapande, varför inte ta inspiration och bits and pieces från de som tidigare gjort det bra. Så inget fel i det egentligen.
Dessutom finns det ett par riktiga guldkorn i repertoaren. Han introducerar den ena med orden, nu skall vi alla sjunga samma sång samtidigt. Texten till Göteborg har fäst, allsången är imponerande. Det ögonblicket överträffas bara av Lukas, Dennis och Farsan med gästspel av alla de nämnda tre - då vrids mätarna till 11!
Kul kväll. Kul att Valter har gått från noll till hundra på ingen tid alls. Och även om jag inte är helt övertygad så ser jag verkligen fram emot att se honom igen på Bananpiren i sommar. Kommer gå in med lågt ställda förväntningar, och då kanske over the top-energin även fångar in mig.
.png)
.jpg)
Ett niomannaband. Piano, Trummor, Saxofon, Trumpet, Trombon, Xylofon, Kontrabas, Cello, Sång. Ett niomannaband som kliver in på scen 15 minuter för sent, sångerskan utbrister: oj vad mysigt - jag älskar det här. Antar att hon hänvisar till närheten till publiken, och att hon verkligen älskar det de skall komma att framföra. För sedan jazzar de loss. Alla på scen går in i sig själv. Blundar. Diggar. Inledningvis är det nästan meditativt. Känns som att alla spelar var och en för sig. Jag hinner undra om de ens har några noter ett spela efter. Känns rörigt. Men därefter tar det form, Kaoset förändras till snygga melodier. Det är jazz uppblandat med Björk, James Bond-teman, Peter Gabriel, Adele och ett uns av Kalypso och Opera. Det skiftar i tempo, det är finstämt och fartfyllt. Och alla blundar, och går in i sig själv.
.jpg)
Så var dagen här. Dags för Bandyklubben att ge sig in årets slutspel. Sannerligen ingen lätt motståndare med Färjestad på andra sidan. Abbott lär veta precis hur det skall spelas mot Rögle och de kommer in i matchserien med en ganska färsk 6-2-seger i minnet. Samtidigt är det två lag som verkligen hittade formen i slutet av grundserien, frågan är vilket av lagen som lyckats bevara formen bäst. Det kommer bli hårt, benhårt! Väldigt svårtippat, och det känns som att det kan sluta hur som helst.
Forza Rögle!!!
Ingen är för evigt ung. Framförallt inte Alphaville. Star Nights headline är tyvärr den enda akten som inte levererar. Och de levererar verkligen inte alls. Eller framförallt är det sångaren och den kvararande originalmedlemmen Marian Gold som inte levererar. Han sjunger inte - han kraxar. Till det också lite teknikstrul. Trots det är det aldrig fel att får höra Big in Japan och Forever Young framföras live. Lite trist att avslutningen på Star Night inte riktigt håller måttet, men annars bjöd denna mini-festival på en otroligt kväll och resa tillbaka till 80-talet. Tack för det.
Ena halvan av Modern Talking spelar Modern Talking. Thomas Anders har lagt sig till med tag linen "Gentleman of Music", vad nu det skall betyda. Gentleman eller inte. men att framföra Modern Talkings låtar gör han väldigt bra. Sången sitter där, bandet gör vad de ska - då är det rätt öppet mål med Moderns Talkings hits.
Tyskbördiga Sandra ställer skåpet och visar på att hon verkligen kan sjunga. Att hon dessutom har en uppsjö av härliga 80-talshits som Maria Magdalena, In the Heat of the Night och Everlasting Love gör att festen bara fortsätter på Scandinavium under Star Night. Roligt värre.
What does Samantha Fox say? Mer än Touch me då alltså? Jo, faktiskt ganska mycket. Denna gamla 80-talsikon har oväntat mycket bra i sin repertoar. Hon bjuder verkligen upp till fest och dans och Star Nights ablsout roligaste spelning. I surrender.
Det är 80-talsfest och minifestival på Scandinavium. Fullsatt, festligt och härlig stämning. Först av allt måste det nämnas: ljudet är förfärligt. Men man vänjer sig... eller också blev ljudet bättre allt efter kvällen gick.
Först ut av fem akter denna kväll var Katrina från tidigare Katrina & The Waves. Hon och hennes nuvarande band gör bra ifrån sig och bjuder på en färgglad spelning med låtar som ofta har sol (eller sun då) i titeln.
SHL. Frölunda HC - Rögle BK (2-3 ÖT). Scandinavium, Göteborg. 5 mars 2026
Tredje matchen jag ser med Bandyklubben denna säsong. Andra matchen i Scandinavium. Första segern.
Lite halvkonstiga platser på rad 3. Man får en mer än lovligt begränsad översikt, man samtidigt kommer man väldigt nära spelarna, farten och ljuden.
Fartfyllt. festligt och snabb seger på övertid.
Gott så.
Rögle vi ger oss aldrig!
.jpg)
.jpg)
Som alltid, en väldigt trevlig upplevelse att vara på Catena Arena och kolla hockey. Fantastisk arena! Gott sällskap och god mat dessutom.
Inledningen med Rögle-hymnen och inskrinnande till "Kickstart my heart" framkallar ståpäls varje gång.
Bandyklubben visar sig dock inte riktigt från sin bästa sida för tillfället. Övertidsförlusterna avlöser varandra och tabellplaceringen går stadigt neråt.
Kan det vara så att planen är att vila sig igenom matcherna just nu för att formtoppa till slutspel?
Ny chans att se de Grönvita i Scandinavium på torsdag. Är ändå försiktigt positiv till en skräll där.
Rögle vi ger oss aldrig!
.jpg)
Att se Melodifestivalen live är alltid kul. Väldigt kul att få dela det med syskon och syskonbarn denna gång efter att dessa fått denna upplevelse i födelsedagspresent och julklapp. Mycket trevlig eftermiddag i Malmö Arena, där vi hade mycket bra platser på parkett med närhet till både scen och Green room. Det är sannerligen en imponerande produktion som SVT släpar runt genom Sverige i 6 veckor. Vilken maffig scen, LED-vägg och teknik. Överlag bra stämning, även om publiken stundtals var lite trött och det kändes som att vi var de enda som applåderade.
Programmet i sig denna lördag var godkänt. Stabilt jobb av programledarna, även om skämten inte riktigt flyger. Stjärnspäckade mellanakter med Oskar Linnros och E-Type. Den sistnämnda fick förmodligen förställningens största jubel.
Bidragen då? Njä, inte mycket att hänga i granen. Cimberly, Timo Räisinen, Meira Omar, Felix Manu, Erika Jonsson och Smash Into Pieces stod för underhållningen och det var väl egentligen inget av detta som föll mig på läppen. Smash brakade på med dyr och stor show, Timo är ändå Timo och Meira levererar en catchy och betydligt bättre låt än förra året. Kvällens bästa, i mitt tycke, var Felix Manu som samtidigt hade den absolut sämsta scenshowen. Men det var på något sätt skönt med det lågmälda och mer low-fi mitt i allt Mello-brus.
I övrigt är det ett något motbjudande kommersiellt spektakel med mängder av sponsorer och allmän försäljning som gör vad de kan för att lura besökarna att köpa allsköns plastprodukter och sötsaker. Alldeles säkert lukrativt. Var kanske tur att det var så mycket folk så att det knappt gick att röra sig bland alla dessa knallar.
Nåjaaaa, kul var det i alla fall tyckte alla i vårt sällskap. Nästa gång är det kanske dags att satsa på ett besök på finalen i Stockholm?
