Det blir mycket ros och lite ris för pånyttfödda Guns N' Roses. Det är med en enorm energi och en imponerande hög lägstanivå, både vad gäller sången och det musikaliska hantverket, som bandet levererar sin show. De bara öser på i strax över 3 timmar. 3 timmar och 10 minuter ganska exakt. Och det är där riset kommer in. Visst, 3 timmar och 10 minuter ger ju valuta för biljettpengen men med längden kommer också lite för långa sessioner med gitarrmangel, obskyra covers och allsköns jamming. Showen hade definitivt mått bra av att tightas till en aning. Dra ner en 30-40 minuter och detta hade varit en rockshow utan dalar. Samtidigt gör ju också längden att inte en enda klassiker uteblir. På det stora hela är det bara väldigt roligt att trion Axl/Slash/Duff, mot alla odds, lyckas prestera på den här höga nivån i sin återförening. Vem hade trott det på förhand? Möjligen Axl, men inte jag.
fredag 30 juni 2017
Rosa den som rosas bör
Det blir mycket ros och lite ris för pånyttfödda Guns N' Roses. Det är med en enorm energi och en imponerande hög lägstanivå, både vad gäller sången och det musikaliska hantverket, som bandet levererar sin show. De bara öser på i strax över 3 timmar. 3 timmar och 10 minuter ganska exakt. Och det är där riset kommer in. Visst, 3 timmar och 10 minuter ger ju valuta för biljettpengen men med längden kommer också lite för långa sessioner med gitarrmangel, obskyra covers och allsköns jamming. Showen hade definitivt mått bra av att tightas till en aning. Dra ner en 30-40 minuter och detta hade varit en rockshow utan dalar. Samtidigt gör ju också längden att inte en enda klassiker uteblir. På det stora hela är det bara väldigt roligt att trion Axl/Slash/Duff, mot alla odds, lyckas prestera på den här höga nivån i sin återförening. Vem hade trott det på förhand? Möjligen Axl, men inte jag.
Etiketter:
Friends Arena,
Guns n' Roses,
Hårdrock,
Konsert,
Musik,
Semester,
sommar,
Stockholm
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar