I'm Blue Dub-a-di-dub-a-da

Crazy smurfs on drums... 9 oktober i Stockholm. Blue Man Group. Det ser vi fram emot.

Kärt kryp har många namn.

Många kallar dem Harkrank. En och annan förvirrad norrlänning benämner dem tydligtvis Guggamojj(?!? stavas det så? Vem vet?).

För att reda ut begreppen, en gång för alla, om denna sommargäst så heter de faktiskt Långben. Utan Pappa före. Utan Janne före. Bara Långben. Frågor på det? Nä, tänkte väl det.

Stilla din storm!

Mycket muskler, ingen hjärna. Men vad kunde man förvänta sig? "Clash of the Titans" led precis av det effektmissbruk och den manusbrist som var befarat... Gudarna måste var tokiga!

Men rabarberpaj är gott.

Cowgirl

Konsert, Sophie Zelmani, Taubscenen - Liseberg, 19 augusti 2010.

Det är så gott som fullsatt vid Taubescenen denna afton. Det första Sophie Zelmani gör är att hon blygt och försynt tackar för att vi är där, för det kunde hon ju aldrig vara säker på. Jag är själv förvånad att hon, faktiskt, drar så mycket folk. Hon är oerhört söt där hon ömsom sitter och ömsom står på scen i cowboy-hatt, flätor och jeanskjol. En riktig cow-girl. Det låter också väldigt bra. Zelmani har en säregen och mycket bra röst, bandet är oerhört kompetent. Bitvis låter det som ett soundtrack från en Tarantino-film med influenser från Mark Knopfler och Chris Isaak. Men det är, som sagt, bitvis. På det stora hela är det allt för lugnt och lågmält låtmaterial. De få kända musikstycken som Zelmani förfogar över utelämnas, i stort sett, helt (fram till absolut sista extranumret, då "I remember you" spelas). Därtill ser de inte ut att ha roligt däruppe på scen. Totalt intetsägande miner och ansiktsuttryck. Det känns som att konserten avverkas helt på rutin, utan känsla. Så även om det hela är ytterst kompetent framfört så är det, precis som det verkar för bandet, mestadels tråkigt.

Superstars.

Konsert, The Ark, Lisebergs Stora Scen, 18 augusti 2010.

De är inte de små gesternas band, de goda smålänningarna i The Ark. Det har det aldrig varit. Deras live-koncept har alltid varit överdådig, glittrig och skrytsamt praktfull S-H-O-W! Så även denna gång. Ola är nästan mässande på sina håll, men de kan sin dramaturgi och kliver aldrig över gränsen. Det roliga är att de kör sin grej fullt ut. Extravagant glamrock inspirerad av Queen, Bowie och diverse 70-talsrock och disco. Det är rockposé på rockposé, och tre (3?!) klädbyten. De vågar, de vinner och de gör det snyggt.

It takes a fool to remain sain är för övrigt en förbannat bra låt!

Sommartider Hej Hej!

Konsert, Roxette, Marknadsplatsen - Halmstad, 14 augusti 2010.

Lågt ställda förväntningar. Det skall inte stickas under stol med att det var det jag gick in med inför Roxette's konsert på Marknadsplatsen i Halmstad. Efter allt strul med biljetter, en konflikt som ofattbart nog inte var löst ens på själva konsertdagen, samt det som setts och hört om Marie's svaga form gjorde att mina förhoppningar på spelningen mest var att skulle bli 2 kul timmar men inte så mycket kvalitet. Att regnet, dessutom, stod som spön i backen gjorde ju inte saken bättre.

Biljettkonflikten löste sig tillfälligt under konsertkvällen och alla kom in. Regnet upphörde så fort vi kom in på arenan. Roxette kom in och övertygade från första stund. Per och Marie promenerade långsamt in på scenen kl 21:00, vinkade lite lätt till publiken, och mördaröppnade kvällen med en trio låtar, "Dressed for success", "Sleeping in my car" och "Opportunity Nox", och redan från start var stämningen på Marknadsplatsen nästintill magisk. Visst är det nostalgi. Visst är vissa låtar lite väl daterade och mossiga. Men när hit på hit radas upp och 20 000 personer i publiken sjunger med i nästan varje strof, då blir det bara... vackert. Marie's sång är inte alls så dålig som det skrivits om. Det skär sig ett par gånger vid höga toner, men överlag är det imponerande stabilt med tanke på vad hon gått igenom. Och allsången i "It must have been love" är nog det mäktigaste jag hört sedan "Pride" under U2's Popmart-turné 1997. Den enda riktiga plumpen i protokollet, i mitt tycke, är avslutande "The Look" som slarvars bort i något konstigt dansbandsarrangemang och inte riktigt blir den euforiska avslutning den borde blivit.

Den euforiska avslutning infinner sig till slut ändå. Efter några minuters jublande från publiken börjar det riggas om på scenen. Ett nytt trumset dras in. En farfisaorgel ställs på plats... Strax därefter kommer Gessle själv in och säger: "En kväll som denna ville vi bjuda på en liten surprise. Får jag presentera Gyllene Tider." Den överaskningen hade jag inte räknat med. Jublet är öronbedövande och när första takten i "Juni, juli, augusti" spelas kommer ståpälsen. Ett par utländska tjejer, framför oss i publiken, som varit väldigt aktiva under hela konserten ser nästan chockade ut över gensvaret Gyllene Tider får. Extas är ett ord som passar bra i sammanhanget. Därefter följer, självklart, "Sommartider" och en finstämd "När alla vännerna gått hem" med Marie på sång och både Gyllene och Roxette på scen.

Lågt ställda förväntningar kan vara bra. De hjälpte säkert till att förstärka wow-känslan på konserten. En konsert som förutom att det blev 2 roliga timmar till och med är årets, hitills, bästa konsertupplevelse.

Övertiden fortsätter...

Sommar och semsester-känslan försöker ihärdigt bita sig kvar. Det går dessutom riktigt bra. I helgen genom en härlig grill och kubb-kväll med familjen i ett soligt Ängelholm. Killarna besegrade, efter stenhård kamp, till slut tjejerna med 3-2 i kubbmästerskapen. Helgen fortsatte sedan i Halmstad med regn men desto viktigare med Roxette-konsert... Nu är nog, mer eller mindre, sista kapitlet på årets sommar skrivet. Nu skall semesterbakfyllan i börsen uthärdas i 10 långa dagar fram till löning. Men det har det verkligen varit värt.

Come on, join the Joyride.

Biljettkaos eller inte. Imorgon bär det av söderut och på lördag skall Roxette's konsert i Halmstad bevittnas. Kan inte påstå att jag har allt för stora förväntningar på vad Per och Marie skall prestera från scen, men jäkligt kul ska det bli!

Teddybjörnar står som spön i backen (It's raining cats & Teddybears)

Konsert, Teddybears, Kulturkalaset - Götaplatsen, 12 augusti 2010.

Vilken sjuk idé. Vi sätter på oss jätte-bauta-stora björnmasker med lysande ögon och distad röst, sedan har vi på oss dem hela tiden när vi kör konsert... Men vilken skönt sjuk idé. Fan vad bra det är. Fan vad coolt det är. Vilket ös, både från scen, på publiken och från regnet. Himlen formligen öppnade sig i ganska exakt samma ögonblick som Teddybears klev upp på scen, men det gigantiska publikhavet på Götaplatsen och Avenyn vill inte bry sig. De dansar vidare, diggar vidare konserten igenom. Jag har aldrig upplevt en så engagerad publik på Götaplatsen tidigare. Men så är det också en fantastiskt cool och uppumpad show som framförs. I stort sett från första till sista stund, och som sedan fullkomligt exploderar tillsammans med publiken i avslutande "Punkrocker". Det är helt enkelt totalt omöjligt att värja sig för dessa grymt tuffa Teddybjörnar. Bom-diggi-bom-diggi-bom-diggi-diggi-diggi!

Lyckligt land.

Konsert, Amanda Jenssen, Kulturkalaset - Götaplatsen, 12 augusti 2010.

Spana in Amanda här. Hon har en skön stajl. Hon har lärt sig allt hon kan i gamla 40, 50 och 60-talsdängor.

Gamla dängor?

Javisst, det blir ju världens shake, serru!

Pekfingervalsen

Konsert, Universal Poplab, Kulturkalaset - Brewhouse, 11 augusti 2010.
Ett finger upp i luften. Två fingrar upp i luften. Snurrande fingrar uppe i luften. Pekande fingrar. Hyschande finger. Fem fingrar upp i luften... Fingerlekar är en mycket märklig, och smått irriterande, fetisch som Christer i P3 praktiserar på scen, i var och varannan låt, när han agerar popstjärna och frontman i Universal Poplab. Såg ikväll detta eminenta synthband live on stage för andra gången i år. Fortfarande väldigt effektiv synthpop som pojkarna bjuder på, men konserten var inte alls i klass med den på Pustervik i våras. Varför? Är det kanske för att Christer rakat av sig håret? Nja, däremot kan det vara att Brewhouse, helt enkelt, är en något större och därmed mindre intim lokal. Ljudet är inte helt klockrent och Christers sång sitter inte heller helt som den ska. Att kvällens höjdpunkter inte var de självklart hittiga låtarna utan nedtempolåten "Diceroller" och en helt ny låt säger kanske också något om konsertens karaktär. Missförstå mig rätt. Det var fortfarande inte dåligt. Långt ifrån. Universal Poplab bjöd verkligen på roliga 45 minuter med sin lättillgängliga synthpop även denna gång, det var bara inte lika fantastiskt bra som förra gången...

Världens Bästa Mellansnackare.

Konsert, Timo Räisänen, Kulturkalaset - Götaplatsen, 10 augusti 2010.

Han är väldigt rolig den där Timo. Log med hela ansiktet och fick ett par riktigt goda skratt under den gode herrns mellansnack när han spelade inför Götaplatsen och Avenyn under Kulturkalasets första dag. Dessvärre är det inte lika övertygande under musicerandet. Timo och hans band rockar visserligen betydligt mer än jag hade föreställt mig (inte så mycket pop-snöre, mer rock-snöre... eeeh) och det är mycket energi på scen. Jag förstår verkligen att det här kan vara väldigt bra, men med den fega volymen som måste hållas på Götaplatsen och den loja gratispubliken blir det inget riktigt tryck på konserten. Men mellansnacket, det var det minsann världsklass på.

Övertid.

Semestern är slut. Länge leve semestern. Har gått in på övertid nu. Förlängde semestern med After Beach, Tylörocken och avslutningen på Leif's Lounge i Tylösand helgen som var. Rock n' roll och Galej skulle man kunna säga. Farligt ställe det där Leffes. Men väldigt roligt.

Ska försöka fortsätta att konservera känslan av sommar. Denna vecka kommer bjuda på en hel del konsertbesök. Ett antal på Göteborgs Kulturkalas som inleds imorgon, och inte minst Roxette i Halmstad på lördag. Semester-övertiden fortsätter.

Levererar igen.

Konsert, Kent, Piteå Dansar & Ler - Stora Scen, 1 Augusti 2010.
Kent levererar igen! Det var fyra avslappnade herrar med skäggstubb och sommarfeeling som entrade scen i Piteå. Har aldrig tidigare sett bandet så lättsamt. Många leenden och det kändes nästan som att bandet var ute på någon slags semester-resa istället för turné. Detta är på inget sätt dåligt även om detta ändå inte är den bästa spelning jag sett med Kent, men som liveakt betraktat finns det inget proffsigare och bättre, de är helt enkelt outstanding i Sverige för tillfället.
Redan från start visar de var skåpet skall stå, med en enkel men effektfull inledning med en svart ridå som släpps medan "Utan dina andetag" i upp-pumpad version spelas. Sedan drar de igång ångvälten och kör över oss i publiken med elektroljud, gitarr-riff och basgångar som samsas med en imponerande ljusshow. I stort sett alla låtar som spelas kommer från de senaste 5 plattorna vilket är väldigt positivt då det, i mitt tycke, är de 5 absolut starkaste albumen bandet gjort. Ljudbilden och arrangemangen är framförallt hämtat från "Röd". Det hela blir tufft, pulserande och oemotståndligt! Konserten avslutas i vanlig ordning med "Mannen i den vita hatten" och ett konfettiregn som troligtvis fortfarnade virvlar runt i Piteå och påminner om att Sveriges största rockband varit på besök. Kent was here! O de levererade. Igen!

Attityd!

Konsert, The Sounds, Piteå Dansar & Ler - Stora Scen, 1 Augusti 2010.

Attityd, attityd, attityd, röjig medryckande rock, a whole lot of sexy Maja och en jäkla massa attityd. The Sounds rockar verkligen järnet live. Och det är riktigt, riktigt bra! Och det är riktigt, riktigt coolt! Och det är riktigt, riktigt roligt! Bra så.

Det kanske var pundigt. Det kanske var bra.

Konsert, Lars Winnerbäck, Piteå Dansar & Ler - Stora Scenen, 30 juli 2010.

Det är andra gången på ganska kort tid som jag ser Lars Winnerbäck live. Trots att konserten i Lisebergshallen i vintras var en besvikelse är förväntningarna höga. Winnerbäck är ju faktiskt omtalad som en av de bästa liveartisterna i Sverige. Han gör också, egentligen, i stort sett allt rätt. Om det är modigt eller dumdristigt (pundigt eller bra?) att inleda med 5 st akustiska låtar kan det tvistas om, men jag tycker det är rätt tufft ändå. Sedan radar han upp idel kända stycken musik med en snygg scenshow (roligt och nytänkande med en stor projicerad kör på storbildsskärmen till "Ingen Soldat") och ett väldigt bra band. Men ändå är det något som gör att han inte riktigt når fram. Inrepeterat och monotont mellansnack höjer inte direkt tempot på en konsert till exempel. Visst, detta var definitivt mycket bättre än i Lisebergshallen men, i mitt tycke, har Herr Winnerbäck fortfarande mycket att bevisa för att leva upp till sitt rykte. Han avslutar i vart fall med förra årets bästa låt "Jag får liksom ingen ordning" och det är självklart inte pundigt utan riktigt jäkla bra.

Orup Light

Konsert, Oskar Linnros, Piteå Dansar & Ler - Banditscenen, 30 juli 2010.

"Han går som en Orup, han ser ut som en Orup och han låter som en Orup ska..."

Oskar Linnros själv vill göra gällande, i en intervju på Sounds of Sanna, att Orup gillar allt han gör, men jag tror nog att Linnros har ett gott öga till popkungen Tomas "Orup" Eriksson också.

Jag gillar också, precis som Orup, det jag ser och hör. Det är ett kort, men imponerande tight och proffsigt set som Linnros och hans band bjuder på. Den stora och entusiastiska publiken (till majoriteten bestående av fjortis-tjejer) är även de, i högsta grad, med på noterna. Vilket gensvar. Med bara ett soloalbum i bagaget och solklara poplåtar som "Genom Eld" och trackshiten "Från och med du" så kan man ju bara undra vart framtiden skall föra denna unga man från Sundbyberg. Bäva månde Orup och övriga gamla Popkungar.

Frågan: Var är "Mr Cool"?

Helt On!

Konsert, Helt Off, Piteå Dansar & Ler - Banditscenen, 29 juli 2010.

Skånsk Reggae. Kan det vara nåt? Jo men att det kan! För dagen förstärkta utav Magnus Tingsek och energiknippet Timbuktu (som under de tre första låtarna stod och hängde alldeles bredvid oss i publiken och gungande med) bjöd Helt Off på det tjockaste groovet och det gungigaste gunget vilket, likt en vind över oceanen, fick publikhavet att villkorslöst bölja fram och tillbaka i skön baktakt.

Förena Skåne med Jamaica. NU!

5 små gummor skulle gå en gång...

Konsert, Over the Rainbow, Piteå Dansar & Ler - Stora Scen, 29 juli 2010.

Är det 5 gubbar? Är det 5 gummor? Nej det är bara en trött B-uppställning av klassiska rockbandet Rainbow som står på scen och inte rockar...

Kvällens stora fråga: Vad gjorde Nick Borgen på scen?

Pite Dansar o Ler... o Solar o Badar o Skrattar o Festar o Myser o Diggar o...

Tog en liten lätt bilutflykt förra veckan. Tillsammans med Robban, Julia, Peder, Micke, Sanna och Daniel tryckte vi in oss i en VW-buss för att besöka Robbans, Julias och Daniels forna och stolta hemstad Piteå. 140 mil genom Sverige med övernattning i Sundsvall på vägen upp. Sundsvall som av någon outgrundlig anledning utnämnt sig själv till Drak-Staden bjöd på ett 100-tal drakskulpturer i plast, utplacerade över hela stan. Dessutom bjöds det på Öszkan från Farmen (någon som minns honom? Inte!??? Pinsamt nog gjorde vi det. Han som var polare med Blondie ni vet! Nähä, poletten föll inte ner ändå... nåja), hembryggt öl, väldigt bestämda Indiska servitriser och Peder stod för läääängsta hotellfrukosten i världshistorien.
Nog om Sundsvall. Det var ju Piteå vi var på väg mot. Efter ett snabbt Pit-stop i underbara über-outback-stället Sävar rullade vi in i den eminenta staden Piteå på tisdag seneftermiddag. Kvarterade in oss i Robbans föräldrahem och inledde sedan vistelsen med grill, öl, olivkärnskastning samt bad i plågsamt kalla men vida omsjungna Pite Älva. Onsdagen ägnades åt traditionella Piteianska seder som solbadande på Pite Havsbad och intagande av Pite-palt på Paltzerian. För övrigt så ser Pite-palt både ut som kroppkakor och smakar som kroppkakor, hur mycket än Piteborna än vill påskina den stora skillnaden... Som av en händelse så började sedan stadsfestivalen Pite Dansar o Ler på torsdagen. Följande dagar fram till hemfärd ägnades sedan, mer eller mindre, helt åt denna händelse. Vidare är följande en del av det som upplevts under dessa dagar, antingen inne på området eller de andra timmarna däromkring: lyckades med konststycket att missa Svenne Hedlunds spelning 2 gånger trots att han bara spelade en gång, drack svampöl, gjorde stora bollen, åt wokad älg, körde radiobilar, gjorde lilla bollen, såg Micke Renberg, drack Sangria, servade o spelade pingis, inspekterade apan och paddan, var i Thailand, tog lång promenad hem, sett älgen bli blå, gjorde Tjernobylbarnet, solade, förfestade på minst ett tjog olika och trevliga ställen, gjorde Motorsågen, dansade och log. Givetvis såg vi också en hel del konserter som Kent, The Sounds, Oskar Linnros, Winnerbäck, Over the Rainbow och Helt Off. Mer detaljer om detta utlovas framöver.
En reflektion och intressant företelse är Pitebornas nästintill ohälsosamma inställning till Hamburgerrestauranger. En burgare kan man trycka i sig precis var som helst bara inte restaurangen heter McDonalds. Frasses, Sunes, Birgers, Nisses, Pålles, Jockes, Hasses, Big Boy, Even Bigger Boy, Bauta Boy eller Max o allt vad de heter finns fanimej runt varje gathörn... Visst jag erkänner, det smakar bättre än Donken. Men ändå, det är fortfarande burgare med strips (om inte man beställer Big Boy's Falukorv i bröd förståss...).

Tidigt söndag morgon packade vi åter in oss i vår minibuss. Vi dumpade Robban o Julia i Uppsala för vidare transport mot Kungliga Hufvudstaden. Vi andra checkade in på hotellet som gud glömde (senast renoverat på 70-talet), åt en god Italiensk middag och förundrades över hur vackert även Uppsala var.
Morgonen därpå var bilen skrällparkerad Vänster-Höger från hotellet (fattar ju vem som helst att det vore sista alternativet att leta på, det logiska vore ju det omvända Höger-Vänster... eller?) men trots det hittade vi bilen och kom säkert hem. Trötta men sjukt nöjda. Road trip genom Svea Rike... sämre kan man ha det.
Tack kära vänner och reskamrater(utan er - ingenting). Tack Robban för att du tjatat. Tack alla goa Pitebor. Tack alla dåliga vägkrogar. Tack alla fantastiska artister. Tack Roberts föräldrar. Tack Sundsvall. Tack Sävar. Tack Uppsala. Tack Tangogatan. Tack Pite!