Sam Smith glider in framför sin stora uppblåsbara scendekor och inleder konserten i 180 med hit på hit på hit. Hits tagna ur hens katalog av ballader. Då är det fantastiskt bra, och rösten bländar. När sedan det nya och mer poppiga materialet tar över så tappar hen i alla fall mig. Den repertoaren tilltalar inte mig alls, dessutom ser Sam alldeles för snäll ut för leka sexig popstjärna a la Madonna. Däremot gör det snälla och det stora leendet det väldigt svårt att inte tycka om personen som står där på scen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar