En spelning från en svunnen tid. Med 50-talskänsla. Med Twin Peaks-feeling på scen-bygget. Inga storbildskärmar. Inte en enda rörlig lampa. Bandet i vita kavajer. Frontmannen i svart kavaj. Det svänger rätt bra, men knappt ett ord hört av sången. Den gamle mannen behöver lära sig artikulera. Men vad gör det. Där framme stod ju ändå Bob Dylan. BOB DYLAN. 78 år och alive and kickin'. Texterna var svårtydda, men upplevelsen var något annorlunda, speciellt och något utöver det vanliga nuförtiden. Men kanske inte så ovanligt på 50- och 60-talet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar