Har länge tyckt att Salem Al Fakirs och Vincent Pontares projekt Vargas & Lagola förtjänar mer uppmärksamhet än vad de får. Ûbermusikaliska popgenier som snickrar ihop väldigt snygga låtar. Visst en av deras låtar har närmare 80 miljoner streams, men ändå - de förtjänar mer. Inledningvis tänker jag samma sak denna lite småkyliga, men fina sommarkväll på Göterborgs Jubileumsfestival. Det är glest mellan leden i publiken och Salem och Vincent får jobba emot solen som inte ger deras scenshow det svängrum som den kanske kan behöva. Det låter dock fantastiskt, redan från start. Antingen är det fler som uppmärksammar hur det låter, eller så är folk bara allmänt sena, men det fylls på ganska snabbt i publiken och snart får Vargas & Lagola en tidigare ganska död Frihamn att klappa, hoppa, dansa och hamna i stämning.
Konserten i sig är medryckande och riktigt bra. Som tidigare nämnt, otroligt välsnickrad pop som framförs av ett imponerande kompetent band (med Jesus på gitarr?!?). Full energi från både Fakir och Pontare från start till mål. Jag tänker att de ibland, i vissa delar, är lite som en manlig motsvarighet till First Aid Kit i sin stämsång. Vincent visar prov på att han brås på sin far med en del andliga och mässande inslag. Suggestiv och snygg scenshow som dock inte riktigt kommer sin rätt i solgasset. Ungefär mitt i konserten går bandet av och istället visas en film med en talad och textad monolog om vår jord, och hur vi behandlar den. The Pale Blue Dot - The only home we even know. Cherish it.
Fint så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar