De är bra. Bandet är riktigt bra. Robert Smith sjunger också fortfarande riktigt bra. Jag fattar det. Men det är ändå rätt trist i längden. Och deppigt, om än inte så himla deppigt som en hade föreställt sig från början. Och ovan på det också långsamt, de gör sig liksom ingen brådska med någonting - och det är kanske inget fel med det förutom att det blir lite trist.
Men vi fick i vart fall höra Friday I'm in Love! Ändå inte så trist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar