Efter tidernas största och längsta hype med en hel drös överskickligt effektiva teasers och trailers som skapat förväntningar höjda långt, långt bort till en fjärran galax så kan det konstateras att J.J. Abrams gjort precis alla de rätt med The Force Awakens som George Lucas gjorde fel med Prequel-Trilogin. Hela universumet ser återigen ut som och känns som det universum som syntes i original-trilogin. I grova drag kan man säga att manusförfattarna gjort det väldigt lätt för sig, helt enkelt en karbonkopia på "Stjärnornas Krig (A new hope)" från 1977 (ja det är 38, alltså trettioåtta, år sedan) men med en lite modernare touch, mer humor och andra karaktärer som mallas in i de olika rollerna som hjältar, visa och lärda, elaka och onda. I vanlig ordning bjuds det även på en dos av trassliga familjeförhållanden. Det låter kanske lite väl enkelt och fattigt, men filmen levererar och håller vad den lovar även om upplägget gör att de stora överraskningarna uteblir. Redan från det att första ordet läses ut i de traditionella förtexterna så känns det genomtänkt. Det känns som att vara tillbaka på hemmaplan. Harrison Ford drar ett tungt last på sina axlar i filmen, och han repriserar sin lite mer ärrade och klokare Han Solo med den äran. Nykomlingarna Daisy Ridley och John Boyega är helt självklara i sina roller, likaså lill-roboten BB-8. Dessutom ett nytt följe på den mörka sidan som nära nog kan axla Vaders/Kejsarens arv. Så trots viss förutsägbarhet så är detta imponerande skickligt och snyggt genomfört. Varsamt balanserat mellan det traditionella Star Wars och en försiktig modernisering. Varsamt balanserat mellan den ljusa och den mörka sidan. Det är inte bara kraften som har vaknat med denna historien, hela Star Wars-sagan har vaknat på nytt och fått en ny start. Nu känns det bara alldeles för länge till maj 2017 och Episod VIII.
