Final Trailer. Star Wars: The Mandalorian and Grogu.
Ny trailer för The Mandalorian and Grogu. Och en riktigt bra trailer. Bra Star Wars-känsla. Kan kanske bli något trots allt, även om det känns lite väl mycket TV och Filonifierat på sina håll. This is the way? Jo, i vart fall trailer-mässigt. 20 maj får vi se vad filmen duger till.
Trailer. Star Wars: The Mandalorian & Grogu
Ny fullskalig trailer för The Mandalorian & Grogu. Känns fortfarande lite smålarvigt, men ända ett stort fall framåt. Kanske kan bli något ändå.
Star Wars: The Mandalorian and Grogu, official Teaser Trailer and Poster
Första trailern, för den första Star Wars-filmen på sju år, är här. The Mandalorian and Grogu får premiär i maj nästa år. Kul, och på tiden, med en ny långfilm men jag blir inte imponerad av det jag ser. Det här ser rätt larvigt ut, Star Wars för barn och dessutom med dåliga effekter. Jag har inte heller haft några förväntningar på denna film, inte minst efter säsong 3 av The Mandalorian, men en hoppas alltid på att bli överbevisad. Det kan jag så klart fortfarande bli när väl filmen har premiär, vi får se. Tur, i vart fall, att det finns ett antal mer intressanta filmprojekt i pipen att se fram emot, inte minst en ny film med Daisy Ridley som Rey i huvudrollen (dock ständigt försenad) men även Starfighter med Ryan Gosling. I have spoken.
Pamela Anderson gör på gamla dagar comeback. Och då inte Barb Wire 2 eller någon Baywatchig lättvikts-produktion, utan istället i lågmält drama om en kvinna vars liv plötsligt förändras då hennes arbete och identitet tas ifrån henne. Hennes arbete och identitet i fråga är som Showgirl på en klassisk Las Vegas show, The Razzle Dazzle, och det tas beslut att showen skall läggas ner efter 30 år på repertoaren. Vi får följa Pamelas rollkaraktär under de sista veckorna av showen, hennes relationer med kollegor, vänner och hennes dotter. Filmen är regisserad av Gia Coppola i en väldigt nära och nästan dokumentär stil som fungerar rätt bra. Överlag väldig fint skådespeleri inte minst av Jamie Lee Curtis, som den närmaste vännian, och Dave Bautista som, precis som Anderson, får visa upp en mer seriös sida jämfört med de actionrökare vi vant oss att se honom i. Också roligt, Star Wars-fan som man är, att Carrie Fishers dotter Billie Lord spelar rollen som Pamelas dotter.
Filmen är fin och har verkligen sina stunder. Den är föredömligt kort med sina 85 minuter, men den känns 150 minuter typ. Det sistnämnda är väl inte ett jättebra betyg för helheten och något slags bevis på att den inte helt når igenom och engagerar, i vart fall inte för mig.
Men ändå kul att se denna seriösa sida av både Pamela Anderson och Dave Bautista samt se Jamie Lee Curtis briljera.
Smygpremiär för Göteborgs Filmfestival 2024 och svensk smygpremiär för filmen A Complete Unknown (officiell premiär 21 februari 2025). Dessutom urpremiär för mig själv på filmfestivalen.
A Complete Unknown är en biografisk musik och dramafilm som följer Bob Dylans genombrott under 60-talet.
Under dagen som föregår denna visning har årets Oscars-nomineringar tillkännagivits och A Complete Unknown fick hela 8 nomineringar, däribland bästa film, bästa regi och bästa manliga skådespelare. Jag förstår verkligen varför filmen fått så många nomineringar då den är både otroligt välspelad och otroligt välproducerad. De har fångat tiden på ett imponerande sätt, väldigt snyggt. På det stora hela en bra film, men paradoxalt nog är det musiken som drar ner den för mig. Det blir för mycket musik i mitt tycke, historien stannar liksom av för att det hela tiden skall spelas en ny låt. För ett riktigt hardcore Bob Dylan-fan lär detta vara högsta betyg och årets film, för mig landar den snarare ner på ett medelbetyg. Men, som sagt, det är en bra film och jag förstår varför den fick sina 8 Oscarsnomineringar.
Sveriges mest folkkära bovar är tillbaka. Igen. Tredje försöket till en reeboot av Jönssonligan. De två tidigare, med Simon J Berger och Henrik Dorsin som Sickan, har varit ganska lyckade enligt mig. I båda fallen har det försökts förnya, i ena fallet till mer seriöst och mer åt Oceans 11-hållet och i andra fallet göra det mer nutida om än med en stor kärlek till originalet.
Denna gång är det mer back to basics. Jönssonligan enligt helt klassiskt manér, som om det tar vid mitt under 80-talet även om det utspelas i nutid. Det märks att skaparna är Jönssonligan-fantaster och de har varit noga med detaljerna. Castingen med, framförallt, Robert Gustafsson och Jonas Karlsson är klockren. Men även Anders Jansson och Jennie Silvferhjelm gör ett bra jobb som de övriga två delarna av ligan. Rollbesättningen i övrigt håller också väldigt hög klass.
På det stora hela en lyckad reeboot med mycket igenkänningsfaktor. Det stora problemet är den lite väl svaga storyn, som inte riktigt håller för 1 timme och 45 minuter. En superstark story är kanske inget man förväntar sig för en Jössonligan-film, men ett lite högre och tightare tempo hade inte skadat.
Hur som helst så hoppas jag verkligen att denna nya liga, till skillnad mot de två tidigare reboot-försöken, skall få ytterligare en (eller flera) chans att göra en kupp i framtiden. För Jönssonligan vill vi ha på bio med jämna mellanrum.
Lysande!
Den nästan sanna historien om Gyllene Tider där bandet gestaltas av ett gäng mer eller mindre begåvade kändisbarn. Det blir lite styltigt och stelt skådespel, och hela filmen känns lite väl polerad och tillrättalagd. Den är också hårt dramatiserad. Saker som har skett i bandets karriär händer i en hiskelig fart, men lite så var det kanske också i den osannolika historien om Halmstads pärlor. Hur som helts så har man ganska mycket överseende med filmens brister då man gärna låter sig svepas med i den charm och feelgood som den förmedlar. Härliga tider. Sommartider. Gyllene Tider!
Lars Hammar är i 80-årsåldern och har tappat livsgnistan. Han sitter mest hemma i sin gamla Belgiska skinnfåtölj och aktiverar sig inte alls. Detta tycker inte Lars son, Filip Hammar, om att se. Filip vill väcka glädjen hos sin far igen och tar därför, med hjälp av hans ständige följeslagare Fredrik Wikingsson, Lars med sig på en roadtrip till Frankrike för att återuppleva deras gamla familjesemestrar i Lars favoritland. Filip lyckas hitta en gammal Orange Renault 4 (som går nästintill farligt långsamt), precis som den han minns från sin barndom, och i den ger dig sig av på "den sista resan". De stöter ganska omedelbart på patrull, och länge verkar det ganska osannolikt att Lars överhuvudtaget skall ta sig till Frankrike. Men det gör han till slut och väl där återupplever de tillsammans sina forna Frankrike-minnen. Lars och Filip kommer varandra också närmare och verkar bygga upp en djupare förståelse för varandra, samtidigt som också Filip och Fredriks vänskap visar upp sig från sin finaste sida.
Filmen har blivit unisont hyllad av kritikerkåren, och ett regn av guldbaggar har förutspåtts. Och det är en otroligt fin film, feelgood och rörande - även om den, precis som den oreanga Reanult 4an, tappar lite fart ibland. En film om livets förgänglighet och kärlek. En film om att finna hoppet men också om att tvingas förstå att verkligheten inte alltid samstämmer med hoppet. En film full av skratt och med en otroligt emotionell avslutning på en strand i Frankrike.
Filip och Fredrik visar, återigen, sin talang som filmskapare. De kan det här med att skapa känslor.
Femte installationen i sagan om Indiana Jones. Den första utan Steven Spielberg i regissörsstolen. Men fortfarande med Harrison Ford i huvudrollen. Den nu 81-årige Ford spelar en grumpy old Dr Jones i detta sista äventyr och han gör det med sin patenterade charm och sitt sneda leende. Gott så. Men Spielberg saknas kan jag tycka. Skaparna bakom denna filmen har lite tappat bort essensen av vad en Indiana Jones-film är och istället släppt ner äventyraren i någon slags James Bond-premiss. Det är städer och biljakter som avlöser varandra, och det blir ganska enformigt. Om nu handlingen skall flytta sig till otaliga platser på jorden så hade jag gärna sett att Indiana och hans följeslagare skulle kunna hamna i lite mer äventyrliga miljöer (djunglar, öknar, bergsmassiv - ja, va fan vet jag) än bara diverse städer. Också det här med att resa i tiden då, nja - lämna det åt Marty McFly och Doctor Emmet Brown istället. Indiana Jones har ingen DeLorean.
Star Wars: Ahsoka. First official Trailer and Poster.
Star Wars Celebration pågår i London. Och med det spottas det ut ett antal mer eller mindre stora nyheter från Star Wars-universumet. Bland annat denna trailer och Poster för Ahsoka på Disney +. Kommer ha premiär i Augusti avslöjades det också. Trailern är snygg, kul att karaktärer från animerade Rebels tas in i handlingen, men med Disney + tidigare facit på TV-serier (undantaget Andor då, som är det enda som varit riktigt bra) så vågar man inte ha några större förhoppningar.
Vidare bekräftas det på Star Wars Celebration att tre nya biofilmer är på väg, samt att de kommer att ha tre olika regissörer i James Mangold (Logan, Indiana Jones och Dial of Destiny), Dave Filoni (The Mandalorian, Ahsoka) och Sharmeen Obaid-Chinoy. Den sistnämnda är den första kvinnan någonsin att regissera en Star Wars-film, och den filmen har Daisy Ridley i huvudrollen som Rey. Filmen kommer utspelas tiden efter den The Rise of Skywalker och Reys arbete att bygga en ny Jediorder. Dave Filonis film kommer att fokusera på Nya republiken och avsluta de sammanlänkade berättelserna som berättas i The Mandalorian, The Book of Boba Fett, Ahsoka och andra Disney Plus-serier. Känns ändå som en hyfsad idé med att låta Rey gör comeback men är ytterst skeptisk till Filonis film.
Den som har kraften med sig får se...
Nja jag vet inte. Känns inte som att 2023 kommer bli tidernas filmår så här på förhand. Men man kan ju ha fel. Indy is back i alla fall, inte illa det.
Ett hutlöst flörtande med originalfilmen. Scen efter scen från 1986 kopieras och återges med en twist i 2022 års tappning. En film som nästan helt och hållet bygger på igenkänning och nostalgi. Låter inte som det skulle vara bra. Men det är precis vad det är - riktigt bra. Cruise och company lyckas med konststycket göra denna upprepning och nostalgitripp till något oerhört charmigt och underhållande. Musiken, ljuset, flygscenerna och inte minst det emotionella. De lyckas skapa känsla och ståpäls om och om igen. Någonstans var det tydligen precis det här man ville ha av en uppföljare till Top Gun - nostalgi och upprepning.
Bio. The Batman. Mölnlycke Bio. 6 mars 2022.
Ytterligare en nystart för den gode Läderlappen på bioduken. Ut med Ben Affleck och in med Robert Pattinson. Tonen och estetiken påminner mycket om Nolans Dark Night-trilogi, detsamma gäller handlingen där Matt Reeves (regissör) precis som Nolan lägger den på en mer verklighetsförankrad nivå. Det hela är egentligen en rätt klassisk deckarhistoria, och en ganska lågmäld sådan. När vi möter Batman är han fortfarande ny i sin roll som brottsbekämpare och han är lite vilsen och letar ännu efter sin identitet. Jag gillar tanken och intentionen, men det hela blir lite för långsamt och oengagerande på sina håll. Filmen hade nog mått bra av att kortas ner och tightas till för att på så sätt få upp tempot. Ändå totalt sett klart godkänt och en spännande uppstart på en ny runda med The Caped Crusader.
Nyinspelning av Dune byggd på klassisk Science Fiction-roman. Öken? Ja och nej är svaret på den frågan. Väldigt mycket öken och sand i de miljöer filmen utspelas. Men absolut inte öken som film. Denis Villeneuve fortsätter precis som med Arrival och Blade Runner 2049 att briljera visuellt och estetiskt, så otroligt snyggt. En grym cast, med bl.a. dubbelt svenskt i Stellan Skarsgård och Rebecca Ferguson, gör inte saken sämre. Stundtals kanske lite väl flummigt och ibland har Villeneuve en tendens att dra ut lite väl långt på vissa scener, men totalt sett en storslagen film som inte alls är öken.
Bio. James Bond: No Time to Die. Bergakungen, Göteborg. 16 oktober 2021.
Första biobesöket sedan december 2019 på sista Bond-filmen med Daniel Craig. Dessutom för första gången på IMAX för min del. Lite grann som ett Kinder-ägg, tre överraskningar i ett. Och No Time to Die överraskar mycket för att vara en Bond-film, från inledning till avslutning. Visst klassisk Bond dyker upp här och där, men på det stora hela är det inte sig riktigt likt - på ett väldigt bra sätt. Lite mindre pang-pang, mycket mera känslor skulle man kortfattat kunna sammanfatta det. Ralph Fiennes och Ben Wishaw forsätter göra bra ifrån sig som M och Q, men den som lyser starkast och är mest underhållande är utan motstycke Ana De Armas i rollen som Paloma, som tyvärr har en allt för liten del i filmen. Craig själv avslutar på topp och gör sin bästa prestation som Bond, tillika sin bästa Bondfilm.
Filmåret 2021.
Efter ett filmår som i stort sett uteblev 2020, så får man väl ändå tro och hoppas att 2021 kan få bjuda på ett antal stora premiärer. Om inte annat under andra halvan av året. Mycket av det som finns att se fram emot detta år är exakt samma filmer som fanns att se fram emot 2020. Märkligt. 2020 har också ritat om kartan för filmindustrin. Mer och mer kommer direkt på streaming som t.ex "Se upp för Jönssonlingan", "Mulan" och "Wonder Woman 84" gjorde mot slutet av 2020. Warner Brothers har aviserat att de kommer släppa alla sina filmer 2021 på bio och streaming samtidigt. Det sistnämnda torde i vart fall innebära att Warners filmer faktiskt kommer ha premiär på utsatt datum. Netflix har meddelat att de kommer släppa en ny originalfilm i veckan under 2021. Från övriga bolag kan man säkert fortfarande räkna med flyttar av premiärdatum. Hur som helst, vi håller tummarna för att vi går mot bättre tider och vi får möjlighet att se alla de filmer som finns att se fram emot.
