Visar inlägg med etikett Lisebergsteatern. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lisebergsteatern. Visa alla inlägg

onsdag 15 april 2026

Living Legends

Konsert. The Animals: 60th Anniversary World Tour. Lisebergsteatern, Göteborg. 14 april 2026.

The Animals bildades 1962. Deras pågående turné går under namnet 60th Anniversay World Tour, borde kanske ändras till 60 "PLUS" Anniversary World Tour. Oavsett är det respektingivande länge de har varit med, även om det endast är trumslagaren, 85 år unge John Steel, som är kvar från original-uppsättningen. Han har också en hel del spännande historier han delar med sig av från scen om händelser tillsammans med Bob Dylan, The Beatles, Led Zeppelin m.fl. 

The Animals var verkligen med när det begav sig i musikvärlden. För den skull är de verkligen inte några föredettingar nu. Tvärtom, de är verkligen legendarer som levererar högklassigt. Steel är fantastisk på trummor fortfarande, och övriga bandet låter väldigt bra. Barney Williamson på elorgel/keyboard sticker ut och är kort sagt överjävligt bra både på sina tangenter och på sång. Norm Helm är cool på bas. Danny Handley på sång och gitarr sköter sig men känns, med sina 50 år, lite för ung och felplacerad som frontfigur, han är dessutom nästan irriterande bitvis i sitt eviga tjatande på publiken om att klappa, dansa och sjunga med. Men det klappas, dansas och sjungs med i publiken, för britterna på scen låter bra och deras Rythm & Blues och Rock n Roll är väldigt medryckande. Hitsen är många och att få höra House of the rising sun, We gotta get out of this place och Don’t let me be misunderstood live är stort, men The Animals är så mycket mer än bara dessa låtar - de levande legenderna levererar rakt igenom.

söndag 8 maj 2011

Det kanske slår i Kina?

Dixie Comedy Cabaret, Lisebergsteatern, 6 maj 2011.

I sällskap utav teatervirtuosen Helgius slog jag mig ner på sjätte raden i mysiga Lisebergsteatern för att bevittna Per Andersson, Robin Stegmar och Tobias Lundqvist i uppsnackade knas-humor-buskis-föreställningen Dixie Comedy Cabaret. Vi hade defintivt en rolig kväll, även om förställningen i sig inte rikitgt håller hela vägen. Här snackar vi riktigt dåliga ordvitsar, Göteborgs-humor och buskis. Vissa gånger så dåligt att det är bra, men ibland bara... dåligt. Men ändå: Taxi-chaffisen som inte får fram orden, Sankte Per, Duvan och maneten, att överhuvudtaget döpa ett nummer till Kuk i Hatt och att låta en Kinesisk förmåga tolka musiknummerna på Kinesiska, det är humor. Per Andersson är dessutom lite som serien "Kalle och Hobbe". Det räcker att titta på bilderna utan att läsa texten. Fast i Per Anderssons fall, det räcker att titta på honom utan att lyssna på de dåliga replikerna. Han är liksom bara rolig att se på.


Hmmm... När man tänker på det så här i efterhand. Det kanske var rätt bra ändå...