Två man på slagverk, från Håkan Hellströms band och iklädda dödskallemasker, trummar till förinspelad och samplad musik med ett antal rätt okända gästartister. Detta framför en rätt överförfriskad publik som bl.a. består av ett antal mer kända artister än gästartisterna på scen.
Inte min Bongo.
Lättillgänglig jazz från Skåne som för en att tänka på Monica Zetterlund, i trivsamma lokaler med god mat och gott sällskap. Allt för att fira en blivit ett år äldre. Fin kväll.
50 år. Så har man gått och blivit 50 år. Något jag gått och bävat för i typ 1 1/2 år. Bävandet landade till slut ner i att 50-årsdagen skulle firas med närmsta familjen (med åldersspannet 6-77 år) med en resa till Nerja. En resa som på alla sätt infriade förväntningarna och blev precis så som jag hade hoppats. Vi hade verkligen några fantastiska dagar med avslappnat umgänge över generationsgränserna.
Nerja är en väldigt fin och mysig turistort. Visst är det exploaterat, men det är gjort med smak. Genomgående låga byggnationer i traditionell spansk stil. Mysiga gator, gott om bra restauranger och fina stränder. Fint väder bjöds det också på, vilket inte alls varit någon självklarhet denna vår.
Vårt boende, Burriana Beach House (eller Casa Torsby som det stod på dörren), överträffade alla våra förväntningar. Ett härligt, fräscht hus i tre plan beläget löjligt nära Burriana Beach, och en enkel promenad från Nerja Centrum. Havet och stranden kunde vi beskåda från våra balkonger. Pool fanns också att tillgå i den tillhörande lilla trädgården. Fantastiskt bra på alla sätt!
Närheten till stranden utnyttjades väl och det blev mycket strandhäng med både sol och bad. Det bollades även nästan ohälsosamt mycket Gris.
På födelsedagen hade resesällskapet ordnat så fint på morgonen med sång, tårta, ballonger, bubbel och presenter. Samt en frukost med nybakta svenska frallor. Bara en sådan sak. Efter lite poolhäng tog vi promenaden ner till centrum för att inta en tapas-lunch på Bar Redondo som skulle öppna kl 12:00. Vi klev in på restaurangen vid ca kl 12:10 och fick beskedet: "we are not open yet, we will open in about 5 minutes". Inget konstigt med det, man måste ju ändå uppskatta lite klassisk manana. Så vi satte oss på deras uteservering för att vänta när plötsligt någon lägger sin hand på min axel. Jag tittar åt det hållet, registrerar något men hjärnan hänger inte med. Där sitter plötsligt min gode vän Kalle. Döm av min förvåning och snacka om glad överraskning! Så var vi sedan 9 personer resten av födelsedagen, som sedan fortsatte på stranden och avslutades med en välsmakande middag på La Bottega. Kunde inte fått en bättre dag!
Blir varm i hjärtat när jag tänker tillbaka på dessa dagar tillsammans med familj och vänner. Så oerhört roligt att att få umgås dessa dagar under dessa former. Jag är så tacksam att alla ville följa med och fira, och att dessutom Kalle dök upp som gubben i lådan. Att får se syskonbarnen vara så nöjda och glada betyder oerhört mycket, de älskade huset och båda önskar sig en Nerja-resa i födelsedagspresent. Ingen dum idé, även jag hade kunnat tänka mig det alla födelsedagar framöver.
Totalt sett fantastiskt nöjd, glad och tacksam. Detta är en resa jag kommer bära med mig länge.
Det är kul att fylla 50!
Kent, ett av Sveriges absolut största rockband genom alla tider och en av de bästa liveakterna på svensk mark. Jag har sett dem många gånger under åren och de har alltid levererat, aldrig gjort mig besviken.
Efter den perfekt regisserade avskedsturnén är de nu tillbaka på en högst tillfällig återkomst som de själva beskriver det. Sex utsålda konserter på 3 Arena, där vi hade turen att få biljetter till konsert nummer 2.
När vi kommer till arenan visar det sig våra platser inte är de bästa. Det står utskrivet "sidosikt" tydligt på biljetten, men vi hade läst arenaplanen lite fel och var inte riktigt beredda att sitta bredvid scen och se bandet i profil hela spelningen. Det innebar också att man inte fullt ut kunde se scenshowen och, inte minst, att vi hamnade bakom ljudsystemet och fick ett rätt så katastrofalt ljud. Det var ändå så, att när väl konserten började, så var platserna helt okej. Vi kom väldigt nära bandet, så hade ljudet bara varit bättre så hade vi inte haft så mycket att klaga på.
Kent intar scenen exakt på utsatt tid, dvs kl 19:30. De visar sig i en LED-box som kapslar in scenen, som i sin tur är placerad framför en kolossal LED-vägg. Snyggt och påkostat som alltid. Bandet själva är 9 år äldre än senast, vilket kanske i viss mån syns, men de låter precis lika bra som tidigare även om Jockes röst inte helt är med honom denna andra kväll. Ett brutalt bra liveband som precis som förr om åren pumpar ut sin musik oklanderligt. Gott så, teknik och musikaliskt är allt på plats. Men i min värld känns det hela mest som en repris av avskedsturnén. Samma sak en gång till men med mindre relevans. Istället för att ha ny musik i ryggen att bygga konserten på blir det Greatest Hits, vilket är bra men inte särskilt överraskande. Förut har Kent alltid kommenterat samtiden, alltid haft ett budskap som varit brinnande aktuellt, men med bara gammal skåpmat i repertoaren så försvinner den relevansen. Inte en Jockes mellansnack kommenterar vad som händer i världen, vilket han alltid brukat göra. Antingen har de bara gett upp, vilket inte är svår att förstå, eller vill de låta musiken tala och att dessa kvällar skall få vara ren och skär underhållning utan politk. Oavsett andledning så saknar jag den nerven i konserten.
På det stora hela är det bra. Men en Kent-konsert brukar vara så mycket mer än bara bra. Visst brinner det till ordentligt här och där, "Dom Andra", "La Belle Epoque", "Sverige" och "Mannen i den vita hatten" är magiska och "999" är för alltid ett livemonster. I övrigt är snyggt, jäkligt kompetent och "bra". Och det är väl bra så, bara det att Kent har skämt bort en med mer än så.
.jpg)
För första gången på en SM-Final i Hockey. I ett fullsatt Catena Arena, biljetterna till matchen sålde slut på under 1 minut så oerhört glad att vi lyckades få tag i biljetter och att vi fick möjlighet att uppleva detta. Fantastiskt bra platser på Barhyllan inklusive god lunch-buffé - bra uppladdning innan klacken och resten av arenan arbetar upp en imponerande stämning, först med Rögle-hymnen och sedan med rent öronbedövande hejaramsor. Även lite hjälp av Hasse Andersson som innan hymnen framförde sin gamla goda Rögle-hyllning.
Sedan var matchen precis lika tight som de övriga matcherna i finalserien. Avgörs med uddamålet, till Skellefteås favör, i fjärde perioden. Norrlänningarna vinner matchen med 2-1 och skaffar sig matchboll i serien med en 3-1-ledning. Två hemmamatcher utan serger är helt klart en missräkning för Bandyklubben och nu är det sannerligen ett riktigt tufft läge. Matchserien vänder tillbaka till Skellefteå imorgon och de gulsvarta har en jättechans att plocka hem guldhjälmarna på hemmaplan.
Som sagt, riktigt svårt läge, men man skall minnas att Rögle har vunnit fyra matcher i följd mot både Färjestad och Växjö i slutspelet. Med det i åtanke så borde det inte vara en omöjlighet att vinna tre i rad nu. Men realistiskt sett blir det riktigt besvärligt ut att vända på denna matchserien nu. Får nog börja rikta in sig på en silvermedalj. Håller dock alla tummar för en reducering i matcher.
Rögle - vi ger oss aldrig!
