Sista turnén. Sista konserten. Någonsin. Det råkade det bli när jag för första gången såg Elton John live. Så var det inte när vi köpte biljetterna, då var det visserligen samma avskedsturné men konserten var långt ifrån att vara den allra sista. Men så kom det en pandemi och ett Eltonskt höftbrott emellan, och plötsligt låg Stockholm sist i turnéschemat. Efter två datumflyttar och tre års väntan fick vi då till slut se och höra Elton John live in conert. Att det dessutom visade sig vara VIP-biljetter gjorde ju inte saken sämre (tack för det Majk!). Ska ärligt säga att jag aldrig har varit ett stort fan, och det var kanske därför som jag tyckte första timmen var lite långsam. Efter den dryga timmen tar Elton en kort paus innan han sätter sig bakom flygeln igen och kör på en timme till. Och den sista timmen gick verkligen inte av för hackor, det var fanimej en briljant timme. Att det dessutom var sista konserten någonsin gav en extra dimension. Elton var överlag väldigt osentimental över avskedet, han bara körde på, men mot slutet av konserten började det skina igenom att han var lite tagen. Han tackade av sin medmusiker genom åren, familj, publik och alla som betytt något för honom samt hur mycket det betytt för honom att spela live - hans livsnerv som han uttryckte det. Precis när fösta takten i första extranumret skulle slås, då ringer plötlsigt Coldplay upp från Ullevi och Elton får en storstilad hyllning från Göteborgsarenan. En extra bonus för både Elton och publiken i Stockholm. Stockholmspubliken var verkligen inte heller sena på att hylla Elton och hans 52 år långa karriär. Verkligen bra tryck i arenan. Elton själv sitter vid sin flygel 98% av tiden, och flygeln rör sig över scenen. Men mellan låtarna slår han igen locket över tangenterna och reser sig upp för att ömsom tacka och ömsom elda på publiken. Han gör det bra, och både han och bandet låter fantastiskt. Helt enkelt ett mycket värdigt och fint avslut. Och jag har, till slut, förstått var mycket bra musik denna ikoniska Britt har skapat. Farewell!
