S(ch)lagfärdigt.

Jahapp. Deltävling 1 av årets Melodifestival har nu avnjutits lite i efterhand. Precis som nämndes inför festivalen så börjar det kännas urvattnat. TV-produktionen är bland det proffsigaste som finns, men det känns väldigt kliniskt och kallt numera. För mycket på rutin och för lite lekfullhet? Undrar också om det är Christer Björkman som bestämmer att alla låtar måste stöpas i samma form. Vad upphovsmännen än tänkt sig inledningsvis så låter deras låtar inte rock, latiniskt, dance, schlager eller vad än urspungstanken varit. Det låter rätt och slätt melodifestival. Nej, förresten, det låter Svensk melodifestival. För den skull behöver inte låtarna vara dåliga i grunden, men det kan knappast vara bra för vidare vinstchanser i Europa, om musiken produceras sönder till något som enbart skall fungera i SVT's stora turnerande cirkus. Trots allt, det är skönt att det finns undantag. Pain of Salvation och Salem Al Fakir gjorde sin egen grej och var klart bäst i denna första deltävling. Anders Ekborgs musikalnummer, och i viss mån Olas tuggummipop kommer också undan med hedern i behåll. Annars var det mest skräp.

Också var det ju nya programledartrion. Stabila. Zlemmerlöv gjorde en Timo (Räsinen i P3 Guld-galan) och visade att han är bättre som programledare än sångare. Meltzer var väl något skrikig men även hon bra. Dolph styltade sig fram enligt manus med ett brett leende på läpparna, och visade sig s(ch)lagfärdig genom att slå sönder isflak och sjunga Elvis. Respekt.