Bonden i stan

Laholms Stadsfest. 16 juli 2011.
Ja. Det heter Laholms Stadsfest numera. Men en gång i tiden började det hela som Bonden i stan. Hela kommunens stallar och spiltor tömdes och kossor, grisar, hästar, får och hönor tog över stadskärnan för en dag. I år fanns där en ko, några kalvar och ett gäng hönor. I övrigt var det mest korv med bröd-försäljning och en sabla massa hoppborgar. För mig är och förblir denna dag Bonden i stan i vart fall. Hur som helst så spenderade jag en härlig dag med goda vänner i Laholm under denna stadsfest. Solen sken från klarblå himmel och vi mös runt på stan, badade i Glänninge sjö, grillade och lyssnade på ett halvtaskigt U2-coverband. Mina vänner hann också visa prov på storstilade drinkkunskaper då Jeppe först briljerade fram tidernas bästa Gin Tonic och Tony några timmar senare drog till med en helt sagolik Caprinhia. Dessutom visade sig Perlhagen klä överaskande bra i polismundering. Förresten de där hönorna. Det var inte vilka hönor som helst. Det var ändå Laholmsortens Rasfjäderfä-klubb som ställde ut. Stort. Mycket stort.

Grand Slam!

Besökte, traditionsenliget, tennisen i Båstad förra veckan. Blev en blixtvisit i år och en fullspäckad onsdag. Blev dock inte mer än ca 7 game tennis innan det blev regnavbrott och vi istället tog skydd bredvid Martin Dahlin på Sand. Därefter var det grillkväll i Putte's nya lya i Hemmeslöv. Det bjöds på oerhört välslutamakande älg och vildsvin. Avslutade sedan kvällen med att förtära ett antal av den mytomspunna drinken "Fidel Castro" på Sand. Bra drag, sannerligen bra drag, både i drinkarna och på nattklubben. Grand Slam i år igen.

Ärlighet varar längst.

Kamera upphittad på 3:ans spårvagn och återlämnad till sin ägare.
Tack för det Västtrafik!
Det finns fortfarande ärliga människor. Skönt att veta i dessa tider...

Han gör det igen!

Konsert. Orup. Stora Torget Borås. 21 juli 2011.

Han gör det igen, herr Thomas Eriksson. Precis lika bra som på Trädgår'n i våras. Trots regn i luften. Trots att det är en stadsspelning på en torsdag. Allt är bra. Allt är bra. Det är bara så enkelt att Orup är riktigt jäkla bra.

Men, samma onepiece på sig igen... nja...

O dessutom avslutades kvällen med att Västtrafiks buss linje 100 eller spårvagn linje 3 åt upp min kamera. Ja, åt upp, För kameran är borta...

Men Orup. Han är riktigt jäkla bra!

http://youtu.be/ktqt_6_WA5Q

Åtto på Putte!

Åtto was there!
Åtto och Rasmus.
Åtto och Veronica.
Åtto och Manic.
Åtto i våra hjärtan.

På blixtvisit vid scenkanten

Förutom de konserter som bevittnades i sin helhet under Putte i Parken så var det även en hel del artister som förärades med mer eller mindre korta visiter vid scen. Dan Hylander, Electric Boys och Tove Styrke var alla positiva överraskningar. Framförallt den sistnämnda som oturligt nog fick framträda i ösregn gjorde en imponerande spelning.

Rasmus Seebach gjorde vad han kunde. Men han har ju bara en låt som känns igen i Sverige...

Looptroop Rockers. Trista.

Miss Li. Lät mycket bra.

Maskinen. Bra drag.

Sator. Rutinerat och tungt livemaskineri.

Slutligen. Två av de riktigt stora namnen på festivalen var Ke$ha och Monster Magnet.

Monster Magnet var verkligen gäspigt tråkigt amerikanskt radioskval.

Ke$ha försöker vara Lady GaGa. Men det går så där. Den stora frågan är vad hon över huvud taget gör med sin show på en festival mitt i urskogen i Värmland.

Så var det med det.

Tredje gången gillt?

Konsert. Håkan Hellström. Putte i Parken, Stage of Joy. 9 juli 2011.
Tredje gången sedan november förra året jag bevittnar Håkan med i stort sett samma show. Har varit något besviken de två tidigare gångerna på Scandinavium och Slottsskogsvallen. Som avslutningsakt på Putte i Parken börjar det väldigt bra, och jag tänker äntligen. Men redan efter tre låtar tappar det tempo. Det är just tempo som saknas slår det mig, och för tredje gången i rad blir det inte mer än ok för Håkan. Inte ens "Känn ingen sorg för mig Göteborg" griper tag denna kväll. Först i de två avslutande "River en vacker dröm" och "2 steg från Paradise" kommer energin och pulsen. Men då är det ju så dags...

Danshumör.

Konsert. Stures Dansorkester. Putte i Parken, Baby Joy. 9 juli 2011.

Det är något speciellt med Skåne och reggae. Det bara fungerar. Fungerar otäckt bra. Förra året på Piteå dansar och ler var det Helt Off som stod för den härliga gungande baktakten. I år på Putte i Parken gjorde Stures Dansorkester samma sak. Vi satt i gräset i solen och bara mös och gungade med. Skåne. Reggae. Fungerar.

Extra allt!

Konsert. The Ark. Putte i Parken, Stage of Joy. 8 juli 2011.

The Ark summerar sin karriär med en sista turné. De gör det genom att hitta tillbaka till glädjen och inspirationen och de gör det med en show som har Extra allt! Festivalens bästa spelning. Det räcker så.

Hisingen Blues.

Konsert. Graveyard. Putte i Parken, Baby Joy. 8 juli 2011.

Coolt 70-talsgung med klara influenser från Sabbath, Zeppelin och Stones.

Tillbaka till 90-talet.

Konsert. Manic Street Preachers. Putte i Parken, Stage of Joy. 8 juli 2011.

Trött 90-talsrock. Oinspirerade, stillastående britter. Regnet faller lätt. Publiken sviker. Trött 90-talsrock.

Queen of Pop

Konsert. Veronica Maggio. Putte i Parken, Stage of Joy. 8 juli 2011.

Veronica, Veronica, Veronica. Vilken fantastisk spelning. Allt det som haltade lite under Göteborgskonserten på Liseberg i maj, sitter nu som en smäck. Efter att ha inlett med de två bästa låtarna från senaste platten, "Satan i Gatan" och "Välkommen in" så bara forstätter hon att övertyga. Stundtals blir det till och med ståpäls. Såpass bra är hon nu. Sveriges alldeles nytillträdda Queen of Pop. Hoppas hon stannar länge på tronen.

Woff, woff, woff!

Konsert. Bob Hund. Putte i Parken, Stage of Joy. 7 juli 2011.

Jag har aldrig tagit Bob Hund riktigt på allvar utan sett dem mest som ett plojband. Visst, de är tokigt galna och bjuder på mycket underfundigt underhållande mellansnack, men de visar sig också vara imponerande tajta och tunga samt ett synnerligen sevärt liveband.

Like a G6!

Konsert. Far East Movement. Putte i Parken, Dalen. 7 juli 2011.

Tufft dansgung framför en kokande gryta av publik vid den vibrerande Dalen-scenen.

Jaha. Var det allt?

Film. Harry Potter och Dödsrelikerna del 2.

Mer. Mäktigare. Mörkare. Det är vad jag hade förväntat mig utav den avslutande delen i Harry Potter-sviten. Det är inte ofta jag förordar att filmer skall vara längre, men i detta fallet fanns massvis med utrymme att gotta ner sig mer i känslosamma stunder, storslagna strider och överdådig musik. Istället hastas allt över och biosalongen lämnas med en känsla som att: "Jaha, var det allt?". Givetvis är det, precis som brukligt, fantastiska skådespelarinsatser rakt igenom och den karaktäristiska magiska Potterska känslan finns där.

På det stora hela, är det en imponerande saga och filmserie som nu har sett sitt slut. Även om sista delen inte helt motsvarade förväntningarna.

Hogwarts kommer vara saknat och jag kommer gärna återvända till detta magiska universum och återse dessa filmer många gånger åter igen i framtiden.

Kill your darlings.

Konsert. Daniel Adams Ray. Putte i Parken, Baby Joy. 6 juli 2011.
Gamle Snookaren imponerar med en snyggt uppbyggd show med förhållandevis enkla medel. Massvis, massvis med teaterök belyst med rött och blått ljus samt synthiga ljudmattor skapar en skön effekt. Men med detta gör han det också lite för komplicerat för sig själv. Hans ofta listiga poplåtar försvinner i för långa intron och omarrangeringar. Dessutom hade showen mått bra av att kortas av 15 minuter. Alla låtar på enda soloskivan håller inte att spela live. Kul att han till skillnad från sin forne vapenbroder Linnros (som Adams Ray, tjusigt nog, hyllar i ett mellansnack)faktiskt kör en Snook-låt. Det är omöjligt att inte jämföra dessa två herrar, och de två emellan känns Adams Ray än så länge som Linnros ganska mycket yngre lillebror. Framförallt som scenpersonligheter där Linnros känns mer självklar och når ut till publiken på ett naturligare sätt. Men det skall sannerligen bli spännande att följa Snookanas utveckling de kommande åren...

Bolibompa

Konsert. Paramore. Putte i Parken, Stage of Joy. 6 juli 2011.
Bandet som är festivalens headline lockar horder av kids till största scenen i parken. Det är massvis med energi och full fart på scen. Det ljuder standardiserat amerikanskt radioskval ur högtalarna, men med väldigt mycket kraft. Konserten avslutas med det största konfettiregn jag skådat.

Up n' Coming.

Konsert. Rival Sons. Putte i Parken, Baby Joy. 6 juli 2011.
Ungt band med lite skön Zeppelinkänlsa och en imponerande sångare. Ok spelning och defintivt ett band som har framtiden för sig.

Skägg.

Konsert. Nationalteatern. Putte i Parken, Stage of Joy. 6 juli 2011.
Första konserten jag bevittnar på årets Putte i Parken är Nationalteaterns rockorkester. Inte en låt som är yngre än sisådär 30 år. Men det håller. Habilt, stabilt och bra 70-talsgung.

Royal Bearnaise Meal eller Vem är Putte?

Festival. Putte i Parken 6-9 juli 2011. Karlskoga.

I otäckt sömniga Karlskoga mitt i de Värmländska skogarna huserar en väldans trivsam festival kallad Putte i Parken. Här spenderade jag årets första semestervecka tillsammans med ett glatt gäng ruggigt rutinerade festival-tjejer och en herre som liksom jag inte besökt mången sådan här tillställningar tidigare i livet. Det fina i kråksången med det här är att dessa festival-tjejer med rutin har finfina kontakter på litet och fint Bed & Brekfast på behändingt gångavstånd från festivalområdet. Med andra ord: riktig säng, dusch, toalett, frukost och framförallt - inget tält. Zlafen is the place to be!

Dagarna gick sin gilla gång. Ingen stress, ingen jäkt. Mys på dagarna, första dagen på byn, andra dagen (då byn redan avverkats) på Ö&B (?!?!?!) och tredje dagen liggandes på Zlafens gräsmatta. Skönt avslappnad stämning överlag. Därefter tog vi vår lilla promenad till Puttes park.

Nu undrar ni förstås vem den där Putte är. Svaret är att han finns inte. Tydligen ville arrangören åt en bra förkortning till festvialen. Förkortningen PIP lät fint. I Parken var ju givet, men vad som skulle vara i parken var svårare. Av någon anledning var det Putte som fick vara där. Men ha existerar alltså inte. I vart fall inte i denna park i Karlskoga.

Karlskoga ja.... Vad säger man. Pizzeriornas Mecka. Det är ett skämt. Eller dessvärre är det inte det. Vart man än vänder blicken ser man en Pizzeria. Det finns tre st andra restauranger varav den ena höll stängt pga festival (hallå eller???), den andra är en kinakrog där kaos råder och den tredje bjöd på följande bevingade ord som svar på frågan vilken av rätterna på menyn som var godast: "Jag vet inte. Jag har inte smakat. Jag äter oftast hemma". Helt oslagbart. Vad säger man? Jaha, då tar jag en Hamburgare tack.

Andra bevingade ord från resan: "Har du papper i mobilen?", "Har du med dig gräset?", "Royal Bearnaise Meal" och "Den är faktiskt inte din". Det sistnämnda yttrades i en bitter strid mellan någon i sällskapet och litet barn om... en ballong.

Också var det ju musiken också. Ett stooort utbud av konserter bjöds det på under dessa fyra dagar. Ett antal av dessa beskådades i sin helhet. Några beskådades delvis. Mer info om detta kommer vid senare tillfälle.

Summan av kardemumman. Putte i Parken gav en mycket bra start på semestern med bra musik, härligt sällskap och väldigt mycket avslappning. Bra skit!

Robert + Julia. 2 juli 2011.

Det började med ett shotsrace för ett antal år sedan. 2 juli 2011 hade det hela utvecklats till giftermål. Ett bedårande vackert par vigdes i Mariakyrkan, Göteborg. Därefter hölls tidernas längsta(i den allra mest postiva betydelsen) bröllopsfest i Kåsjögården i Partille. Vilket party! Tack mina kära vänner. O gratulerar!

Brutalt!

Konsert. Metallica, Ullevi. 3 juli 2011.

Högt, hårt, tungt och överväldigande. Blev brutalt nermanglad utav James Hetfield's rockorkester på Ullevi igår. Sannerligen en imponerande rockshow och ett band med extremt mycket pondus. Extremt mycket pondus.