Stolthet, glädje, ödmjukhet.
Dessa ord och känslor har präglat den gångna helgen. I lördags var jag närvarande när min kusin och guddotter, Sanna, konfirmerade sig i Harplinge Kyrka. En konfirmation i modern tappning, fylld med lekfullhet, glädje och medryckande låtval som Joan Osborne's "One of us" och "We are the world". Som gudfar hade jag ansvaret att , kliva fram till altaret och medverka när Sanna konfirmerade sin kristna tro... Tycka vad man vill om kyrkan och religion i allmänhet, och jag är som de flesta andra svenskar en realist och teoretiker, men att stå där, lägga handen över hennes axel samtidigt som prästen gjorde sin handpåläggning var både högtidligt och rörande. Kyrkan lämnades med ett leende på läpparna. Ta mig tusan, det var ju både finstämt och riktigt underhållande.
Söndagen ägnades åt mitt andra och alldeles nytillkomna gudbarn. Kalles och Panayotas Sebastian som döptes i Kalles barndomshem i Röshult. Som gudfar fick jag givetvis hålla Sebastian i samband med cermonin men även hälla upp dopvattnet medans prästen välsignade det samt tända dop-ljuset. Ett finstämt och rörande tal från fadern till sonen, med personliga hälsningar till alla närvarande, satte punkt för själva dopcermonin. De starka känslor talet framkallde bland deltagarna, och inte minst hos Kalle själv, gav insikt i vilken oerhörd styrka det ligger i att sätta barn till världen...
Stolthet, glädje, ödmjukhet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar