Längsta Star Wars-filmen någonsin. En onödigt lång färd för att ta sig dit det avslutas i handlingen. Känns som att stora delar av filmen egentligen inte tar sagan framåt på något sätt. Den första inte helt lyckade filmen sedan Disney tog över. Rian Johnson (manus och regi) har haft svårt att bestämma sig för om han vill vara seriös eller en skojare. Allt för mycket halvlyckad humor och tramsiga varelser.
Också är det allt för många karaktärer som plötsligt innehar någon slags superhjälte-egenskaper, inte minst en kortväxt fotbollsliknande figur...
Den fruktade Disneyfieringen har infunnit sig, på sina håll påminner filmen oroväckande mycket om Prequel-filmerna i sitt bildspråk och sätt att vara. Den känns även allt för mycket som vilken modern blockbuster-action som helst, utan den där riktiga Star Wars-känslan. Strider, och pang-pang staplat på varandra i parti och minut.
Men, det skall sägas, filmen är verkligen snygg och bjuder på en del intressant som utvecklar storyn för fortsättningen. Sista 20 minuterna känns rätt lyckade, och Luke Skywalkers första framträdande i filmen är både överraskande och väldigt roligt. Skådespelarinsatsen känns även den, totalt sett, ganska helgjuten både av den nya och den gamla generationen Star Wars-karaktärer (däribland Carrie Fishers sista rollprestation). Den John Williams-signerade musiken ackompanjerar bilderna lika förtjänstfullt som brukligt. Filmen slutar på ett sätt som ändå ingjuter hopp om att den kommande Episod IX återigen kan få sagan upp i hyper speed. Känns bra att det återigen är J.J. Abrams som sitter i regissörsstolen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar