29e maj!
Ja! Den kan de! Walk on the wildzzzzide!
Vän av ordning skulle kanske vilja göra gällande att det egentligen inte reflekteras så värst mycket här. Att jag mest bara tycker, tänker, funderar, känner, undrar, berättar och tipsar om saker och händelser rörande stort och litet, vikigt och oviktigt, världsomspännande och världsligt. Må så vara... Tack Percy Nihlegård för namnet. Välkomna till Reflektion : kolon.
29e maj!
Ja! Den kan de! Walk on the wildzzzzide!
Sveriges mest folkkära bovar är tillbaka. Igen. Tredje försöket till en reeboot av Jönssonligan. De två tidigare, med Simon J Berger och Henrik Dorsin som Sickan, har varit ganska lyckade enligt mig. I båda fallen har det försökts förnya, i ena fallet till mer seriöst och mer åt Oceans 11-hållet och i andra fallet göra det mer nutida om än med en stor kärlek till originalet.
Denna gång är det mer back to basics. Jönssonligan enligt helt klassiskt manér, som om det tar vid mitt under 80-talet även om det utspelas i nutid. Det märks att skaparna är Jönssonligan-fantaster och de har varit noga med detaljerna. Castingen med, framförallt, Robert Gustafsson och Jonas Karlsson är klockren. Men även Anders Jansson och Jennie Silvferhjelm gör ett bra jobb som de övriga två delarna av ligan. Rollbesättningen i övrigt håller också väldigt hög klass.
På det stora hela en lyckad reeboot med mycket igenkänningsfaktor. Det stora problemet är den lite väl svaga storyn, som inte riktigt håller för 1 timme och 45 minuter. En superstark story är kanske inget man förväntar sig för en Jössonligan-film, men ett lite högre och tightare tempo hade inte skadat.
Hur som helst så hoppas jag verkligen att denna nya liga, till skillnad mot de två tidigare reboot-försöken, skall få ytterligare en (eller flera) chans att göra en kupp i framtiden. För Jönssonligan vill vi ha på bio med jämna mellanrum.
Lysande!
Påkostat som för en rockkonsert med ljud, ljus, skärmar och pyroteknik. Två härliga killar från Lund gör vad de kan för att fylla ut scenen. Det fungerar rätt bra till sisådär 50%. Övrig tid känns lite som gammal skåpmat och lite gammaldags trams. Eftersom jag såg Schyfferts show för bara ett par veckor sedan blir jämförelsen showerna emellan nästan oundviklig. Batra och Glans saknar allvaret som hela tiden ligger till grund för Schyfferts föreställning. Att landa i allvaret lite mer skulle göra Batra & Glans show intressant på ett helt annat sätt. Oavsett så finns det mycket som är roligt och som är bra, inte minst Batras inledning när han pratar med publiken - briljant. Inte lätt att få till dialog i en stor arena, men han gör det med den äran och ett gäng från Älmhult på läktaren är med på noterna. När Glans gör entré som en rockstjärna till tonerna av Bon Jovi är också väldigt underhållande liksom när han touchar allvaret och skämtar om den politiska situationen i världen och liknar Trump och Musk med dumma troll från Bamses värld - ja, tänk om det hade varit så väl.
Kul tidsfördriv en lördag i december oavsett. Tack för det.
När dörrarna öppnas är Henrik Schyffert redan på scen. Han ligger på en divan och styr playlisten som spelas i salongen. Bara det är lite roligt. Väl igång binder Schyffert ganska snart upp showen med hans mamma som en röd tråd. Han landar ner i allvaret kring att vara gammal och sjuk samt känslorna runt det både för Henrik själv och för mamma. Därifrån tar han utflykter ut till allt från tågtrafik och mobil-beroende till kärleksliv och att handla second hand. Det navigeras skickligt mellan allvar, snillrik humor och rent trams. Som publik blir man både underhållen och rörd. Låten Hooked on a Feeling har plötsligt fått sig en annan mer sorgsen innebörd, men det är fint. Helt enkelt en intelligent show som tar humor på allvar - ganska exakt det som, i alla fall jag, förväntar mig av Henrik Schyffert.
29e maj! Koreanska Adoptivpäronens dag.
Jaaa! Walk on the Wild side, den kan dem! Mamma, Pappa....
Besöket på Jonatan Unges Stå Upp-show hade föregåtts av ganska ljumma recensioner som gjort gällande att det hela skulle vara ogenomarbetat och ofärdigt samt att Unge inte lyckas fylla ut tiden på 90 minuter. Personligen känner jag Jonatan Unge mest som deltagare i På Spåret och Alla Mot Alla, och inte så mycket som komiker. Dessa två ingångsvärdena gjorde att jag gick till Lorensbergsteatern med rätt lågt ställda förväntningar. Trist då att recensionerna visade sig ha helt rätt - det känns ogenomarbetat och ofärdigt. Och han fyller inte ut tiden, han gör vad han kan för att dra ut på det men han går ända av scen efter 75 minuter istället för 90. Det är dessvärre inte heller många skratt han lockar fram på dessa 75 minuter. Jonatan förefaller dock vara en skön person, och man sitter trots allt och småler föreställningen igenom, från att han susar in på en el-sparkcykel (det är det roligaste i hela showen - säger ändå något) till att han tackar för sig efter lite publiksnack. Unge säger själv att showen bör vara som bäst i Oktober, och så kan det ju vara men han har en del jobb framför sig för att få det att flyga.
29e maj!
Välj ett datum. Vilket som helst.
Take a walk on the wild zzzzide!
Efter två års väntan blev det äntligen dags att få se den eminenta trion Henrik Schyffert, Johan Rheborg och Per Andersson i Art. Alla dessa tre skådespelare och komiker tillhör mina absoluta favoriter. Och de gör ingen besviken. Alla tre spelar verkligen hjärtat ur sig, en imponerande insats. Föreställningen är stundom rolig men lika ofta tragisk, den börjar verkligen med ett bang men håller kanske inte samma höga klass rakt igenom. Tål dock att understrykas, ytterligare en gång, att skådespeleriet är av yppersta toppklass hela vägen. Allt kretsar kring ett köp av en kanske lite väl dyr tavla. en helt vit tavla med vita kluttar, och hur köparens vänner reagerar på detta köp och vad dessa reaktioner sedan rör upp för känslor samt påverkar vännernas relation. Inte mer komplicerat än så, men dramatiskt blir det och klart sevärt.
Bra arrangemang. Gott käk. Trevligt sällskap. Ojämn nivå på Stand Up-underhållningen. Så var i korthet denna Stand Up-kväll på Gourmet Korv i Kungsbacka. Men man kan knappast begära att ett gäng amatörer skall kunna hålla en hundraprocentig nivå rakt igenom i sitt stå-uppande, men ett par goda skratt fick man allt. Och till det - Kungsbacka - sannerligen en underskattad stad.
Film. Världspremiär. Se upp för Jönssonligan. C more, 25 december 2020.
Med Tomas Alfredsson bakom kameran den fantastiska casten med Henrik Dorsin, David Sundin, Anders Johansson och Hedda Stiernstedt så var förväntningarna höga för Jönssonligans återkomst. Förväntningar som inte riktigt infriades. Filmen är kort sagt ingen höjdare. Bleka karaktärer överlag och filmen kommer liksom aldrig igång.Det läggs mycket tid på att på något sätt introducera de nya karaktärerna och det staplas nya planer på varandra, det spretar. Samtidigt är det ändå någonstans en fin hyllning till de klassiska filmerna med Gösta Ekman. Jag tror att om det blir ytterligare en film (vilket jag ändå hoppas) kan det fungera bättre. Med redan kända karaktärer och en rappare handling kan det nog bli lysande.
Efter ett år med idel inställda filmpremiärer så är det kul att en av de filmerna jag mest sett fram emot faktiskt får premiär. Om än inte på bio, utan istället kommer den streamas på Cmore (vilket retat upp regissören Tomas Alfredsson).
Se upp för Jönssonligan - allas vår favorit-bovar är tillbaka. Med en ny mycket lovande cast och en trailer som ger en känsla av den gamla goda tiden.
En vecka kvar. Premiär Juldagen.
Vilken jävla smäll!